K.H.

Hejdå Lennart

2009-06-08T14:34:00.009+02:00

När Lennart hade dött och jag på tisdagsmorgonen hade låtit tårarna flöda på facebook kontaktades jag av en tidning som undrade om jag inte ville utveckla det till en personlig runa.

Jag gjorde ett försök, men mådde illa när jag läste utkastet. Det var som att sätta sig själv i halsen. Det handlade ju bara om mig. Jag meddelade att det inte skulle bli något, och höll mig till facebook, där vi var många som delade sorgen och minnena med varandra, och där Klas Ekman – med synen ogrumlad av den självbespegling som min generation popkribenter lätt drabbas av vid tanken på Lennart – formulerade de bästa orden om honom: "Begåvning och den sortens snällhet är en alltför sällsynt kombination."

En sådan unik begåvning, som den Lennart hade, brukar medföra om inte arrogans så åtminstone en skönjbar narcissism. Med Lennart var det tvärtom. Han var snällast, hjärtligast, i branschen.

Först nu, efter hans bortgång, när jag misslyckas med att skriva om Lennart utan att sätta mig själv i centrum, inser jag sambanden. Att han var som en pappa i det att jag tog hans snällhet, och att han alltid hade tid, som något givet. Jag var det narcissistiska barnet i vår relation.

Och det var egentligen inte så konstigt. Jag var bara 12 år när jag började läsa Larm, 13 år när vi hade den första personliga kontakten. Jag läste i Larms legendariska nummer 7 1977 att de skulle ha en Larmfest i Malmö, där bland andra Problem skulle spela. Jag var en liten skit med ett stort huvud redan då, så jag skrev brev till Lennart och frågade om inte jag och min kompis kunde få sova på hans golv (!) för att kunna vara med på festen. "Vi kan ta med oss sovsäckar och egen frukost." Hans hemadress hittade jag på baksidan av ett stycke skivleveranskartong från Musik & Konst. Lennart svarade att festen tyvärr inte var för minderåriga – men skickade med en kassett med massor av de låtar från hans tiotusentals tecken långa singelkrönika i samma Larm. Importsinglar jag inte ens hunnit börjat drömma om att faktiskt få höra. Dittills hade jag, med en femtiolapp i månadspeng varav det mesta gick till Larm-prenumeration och New Musical Express-lösnummer, oftast nöjt mig med att fantisera om hur Lennarts mest obskyra skivtips lät.

Men redan året därpå, när jag var 14, fick jag träffa honom. Jag hade fortsatt att skriva brev till vuxna jag inte kände och den här gången belönades jag med en flygbiljett till Malmö för att spela in ett radioprogram för P3. Innan inspelningen gjorde jag mitt första hjärtbultande besök hos Lennart och Peter på Musik & Konst, och Lennart gick igenom min låtlista, och höll vänligt med om att Travolta Kids »Det känns okej« var en bra poplåt, men undrade om jag inte hade hört… ja, så matade han en gotländsk 14-åring med så mycket skivtips att jag bytte ut halva min radioplaylist och gjorde slut på både traktamentet och fickpengen från mamma och pappa.

För mig är Larm, alltjämt och för evigt, det största och viktigaste som kommit ur svensk rockjournalistik. Känslan av att upptäcka Kinks i Lennarts sällskap – det vill säga, få Lennarts hjälp med att köpa LP-skivorna på USA-import (där de fortfarande fanns i lager hos Reprise), och sedan spela dem låt för låt med Lennarts totala Larm-Kinks-guide som companion reading – gick sedan igen genom hela livet: jag skaffade skivorna han skrev om och läste hans ord om dem medan jag lyssnade. Ingen annan rockkritikers ord har haft den digniteten för mig.

Därför var det tyvärr, paradoxalt nog, en mörkerperiod i mitt yrkesliv att själv vara redaktör för Lennart. Jag hade ansvaret för två popsidor i Aftonbladet varje måndag och fick, tror det var 1988, möjligheten att plocka in två skribenter till. Jag valde den lovande Träffpunkt Stockholm-skribenten Andres Lokko och min idol Lennart Persson. Ett embryo till Pop, kan tyckas, men i praktiken ett stort misslyckande. Nöjeschefen Otto Sjöberg knycklade Andres första singelkrönika i papperskorgen – ja, bokstavligt talat! – på grund av oläslighet ("vad fan är en tolva?") och skällde ut mig för att jag delade upp Lennarts första stora jobb, en enorm Jim Dickinson-intervju, i Del 1 och Del 2, två måndagar i rad. Jag kan ju förstå att "Jim Dickinson Del 2" över ett helt kvällstidningsuppslag inte var smart, men att Otto sedan tvingade mig att börja skära ner Lennarts texter med hälften innebar också att jag slutade tycka om mina egna popsidor.

I några år gnagde sedan ett dåligt samvete i mig varje gång jag pratade med Lennart. Så det största med att få vara med om att starta Pop var att få läsa honom i "Larm-format", snarare än att skriva själv – det är ju också Lennarts Pop-texter man återvänder till, inte mina om Steely Dan eller Andres om Black Grape.

Jag jobbade aldrig mer med Lennart efter Pop, utan återgick till att bara läsa honom, som den både andlige och skivtipsande vägledare han varit från första början. Vår kontakt de senaste åren bestod mest i att jag ringde honom för att kolla fakta (oftast hade det inget med jobb utan med skivsamlarnörderi att göra) – sådant som inte gick att googla sig fram till, och som kunde kräva att Lennart tog fram plattorna ur hyllan för att dubbelkolla. Jag kan höra ljudet av de telefonsamtalen nu, ljudet av hans fötter i strumplästen som thump-thump-thumpade över lägenhetsgolvet till skivhyllan, ljudet av skivblädder – mer thump-thump – och så stod vi där i varsin telefonände och lyssnade efter ett gitarrljud eller en versstrof.

Inte sällan hade jag sedan låten, plus ett dussin andra, på en cd-r i posten några dagar senare.

Jag inser nu att jag inte har något val, utan måste försöka stå för min självcentrerering så fort jag tänker på och pratar om honom, ty utan Lennart Persson hade jag varit en helt annan människa. Jag överdriver inte: frånsett mina föräldrar, frånsett det genetiska, finns det ingen som format och danat mig som han. Till och med mitt tvångsneurotiska kritiska tänkande har sitt ursprung i Larm 1977. När Lennart toksågade Steely Dans "Aja" klippte jag navelsträngen och köpte skivan ändå, efter att ha hört "Peg"-singeln. Som sedan blev första spår på det enda blandband som gick den bakvända vägen, från mig till Lennart. Jag hade börjat gymnasiet, och ville minsann visa honom, adderade Return to Forever, Pat Metheny, George Benson! Ett brådmoget försök att hävda sig gentemot pappa.

Det var enda gången jag inte fick svar, efter att ha skickat något till Lennart. Hans musikideologiska integritet var till och med större än snällheten.

(Stort tack till Birgitta Olsson för lånet av hennes foto av Lennart, bakom disken på Musik & Konst, tidigt 1980-tal.)

Pop som lyfter från flygplatser

2009-01-18T13:04:00.004+01:00

Nu finns ingen återvändo. Hälften av allt jag hasplat ur mig på Twitter på sistone har varit något slags mikro-musikkritik – det är uppenbart att jag har ett behov av att liva upp den här bloggen igen.
Veckans stora kick för mig har varit Loney Dears nya ”Dear John”, och i synnerhet inledningsspåret ”Airport Surroundings”. Som, lustigt nog (med tanke på titeln) får mig att minnas The Motors mästerverk ”Airport” från 1978. Det är samma slags hastande, brådskande melodi över en startbana av ackord efter ackord efter ackord; ackorden vandrar nedåt medan melodin är på väg upp – och så plötsligt lättar den från marken med fantastiska falsetter.
I The Motors-låten faller de in i refrängen, Loney Dear vågar avvakta längre, ett par minuter in. Effekten är ett mitt-i-låten-lyft som per definition överträffar ens förväntningar och skapar den där känslan av att ”måste spela den igen”, eller närmare bestämt ”måste få känna lyftet igen”.
Alltför få popkompositioner har den kvaliteten: att man ännu efter en minuts lyssning inte har en aning om att låten kommer att vara i himlen efter två minuter.

Spellista

2008-07-28T20:49:00.002+02:00

Kommer snart tillbaka på riktigt! Tills dess, vad jag spelat i sommar:
Capsule "Flash Black", Punch Brothers "Punch", Primal Scream "Beautiful Future", New Musik "Warp", Kim Weston "A Love Like Yours", Perfume "Game", New Musik "Anywhere", Sweet "Give Us a Wink", New Musik "From A to B", Forever the Sickest Kids "Underdog Alma Mater", Coldplay "Viva la Vida", Cat Stevens "Izitso", Sam Dees "The Show Must Go On", Dengue Fever "Venus on Earth", Battles "Mirrored", Beck "Modern Guilt", Gene Rains "Lotus Land", MX-80 Sound "Out of the Tunnel", Serge Gainsbourg "Vu de l'extérieur", Herbie Hancock "Directstep", The Raconteurs "Consolers of the Lonely", Al Jarreau "Glow", Gal Costa "Hoje", Yellow Magic Orchestra "Yellow Magic Orchestra", Steve Nieves "Dream Harvest", Lionel Richie "Can't Slow Down", Plush "Fed", Evie Sands "Any Way That You Want Me", Johnny Cash "Ragged Old Flag", Deodato "Very Together", Studio Apartment "For Her, For Him, For You", Deaf School "2nd Honeymoon", och Heligoland, Dando Shaft, Earth Opera, Brandi Carlisle, orkar inte itunes-scrolla mer nu, på snart återhörande.

Sommarnattens leende

2008-06-10T19:12:00.002+02:00

1979 års "Copacabana", uppföljaren till Sarah Vaughans första brasseplatta, är en av brasiljazzens grymmast underskattade LP-skivor, och rentav min all-time Sarah-favorit.
Men egentligen handlar allt om en enda låt, cover-översättningen "The Smiling Hour" efter Ivan Lins supercoola hit "Abre Alas". Hennes inspelning är mycket djupare än Lins original, och med en regnskogsfuktig produktion som får hela den makalösa refrängen att vibrera och glittra – allt som allt låter den nästan som en prototyp till neo-latinjazzen som Working Week, Giles Peterson och Straight No Chaser började formulera tio år senare.
Och så är det en sån storartad kick att höra divan Sarah ta plats i det där udda, unisona kollektivet av osorterade körsångare och djuptrålande djungelbas.

Wake Up! Jag har hela listan

2008-05-18T10:38:00.003+02:00

Eftersom jag ändå var inne på Wake Up-temat i förra bloggningen… här en fånig bonus i form av min Top 10-lista över mest iTunes-spelade Wake Up-låtar.
1. Wake Up Everybody – Harold Melvin & The Bluenotes
2. Wake Up Alone – Amy Winehouse
3. Wake Up – Lo-Fi-Fnk
4. Wake Up Sunshine – Chicago
5. Wake Up - Roy Wood
6. Wake Up and Make Love with Me – Ian Dury and the Blockheads
7. Siesta/Wake Up!!!!!! That's What You Said – Billy Cobham
8. Wake Up, Robert – Prince Albert Hunt's Texas Ramblers
9. When You Gonna Wake Up – Bob Dylan
10. Wake Up Call - Mikey Dread

Associationslek på svarta tangenter

2008-05-15T15:42:00.008+02:00

Jag kan inte höra Ian Durys “Wake Up and Make Love With Me” utan att tänka att Chas Jankel snodde piano-intro-idén från en annan “wake up”-låt, nämligen “Wake Up Everybody” med Harold Melvin & The Blue Notes. Visserligen är det en simpel gammal kliché, att spela i “cirklar” på harpa-vis över enbart pianots svarta tangenter, men cirklarna är liksom likadant dimensionerade, och båda låttitlarna börjar med orden “wake up”, så jag har alltid föreställt mig att Jankel lekt en liten associationslek där.
Men det mest fascinerande med min egen tankelek i det här fallet är att jag alltid lurar mig själv med tidsperspektivet. Jag föreställer mig gärna att Jankel hade samma förhållande till Melvin-plattan som jag själv – men jag var 13 år när jag köpte Ian Dury-LP:n i Wessman & Petterssons nyhetsback i Visby; medan Melvin-LP:n var ett typiskt vintage-köp, många år senare, överprissatt och med “VG-”-etikett på det tummade omslaget.
Jankel, däremot, lär ju inte ha suttit och konnässerat vid sin samling av golden oldies i det här fallet. Faktum är att Melvin-LP:n “Wake Up Everybody” släpptes 1975, bara två år före “New Boots and Panties”. Och med tanke på att Jankel satt och filade på Dury-låten minst ett år tidigare var alltså Melvins “wake up”-låt helt färsk vid det tillfället.
Sett ur detta perspektiv inser jag att Jankels halvplankade intro kanske inte ens var medvetet, även om det verkligen var Melvin-låten som lurade i bakhuvudet.
Okej, så här låter alltså Jankels Dury-intro:

Och här nedan kommer hela den underbara Melvin-låten. Älskar, älskar, älskar den. Versen är så otroligt vacker, sen skär refrängen in som en solvarm träkniv genom smöret, och efter ett par såna turer, efter exakt tre minuter, svänger låten ut på spurtsträckan med en fyra minuter lång, två ackord simpel, tour de force.

Stairsteps mjuka, modiga, exakta steg

2008-05-13T23:20:00.006+02:00

Ett av de bästa soulalbumen som gjorts är "2nd Resurrection", Stairsteps-bröderna Burkes comeback 1976, som jag föredrar alla dar i veckan framför deras tidiga, mer kända, Curtis Mayfield-producerade grejer från tidigt 1970-tal (då som Five Fairsteps; ni har hört "Ooh Child" i en massa filmsoundtracks).
Det här är något helt annat, i långa stycken före sin tid, det låter 1988, 1997, 2005… inte 1976. Latin-läcker dandy-disco, pure pop, porlande isvattensoul; mängder av sofistikerade R&B-moogs, grooves ingosade i glidmedel, underbart intrikata kompositioner och brödernas sångharmonier som sätter konstverken, låtarna, stämmorna, framför individuell glans. Här finns ingen wailing över huvud taget, däremot stämmor värdiga Singers Unlimited.
Här andra låten på sida 1, "Pasado".

Stort grattis, Niklas!

2008-05-04T08:52:00.004+02:00

Satan vad mycket vi börjat fylla på senare år... här är en låt jag skrivit om saken: "(When We Were) Pretty Things". Ett soundtrack till den här bilden på oss, på Strandpromenaden 1984.
Ha en skön födelsedag, vi ses på Gotland.

Lurad av ett omslag

2008-05-01T12:12:00.003+02:00

Martin Fry var en jättefin femtioåring i tunn blond dandylugg och ljusrödrandig vit börsmäklarskjorta i BBC-serien "Pop on Trial" nyligen, och han sa massor av bra saker om 1980-talets lyxpop, så jag var från början ett lätt offer för en ABC-comeback-skiva.
Och så kom den, "Traffic", i ett jättefint omslag också. Jag var övertygad om att albumet var av en helt annan klass, och relevans, än de vanliga Duran Duran-comebackerna.
Jag hade skitfel. Skivan är svårt menlös. Det är inte värt att förklara närmare, ville bara få ut någonting av värde av ett poänglöst skivköp, så ni kan ju kika ett par sekunder på framsidan av konvolutet...
Som soundtrack lägger jag in nåt helt annat, ett verkligt mirakel från ett verkligt (tidigt) 1980-tal, "Electric Spanking of War Babies" med Funkadelic. Jag älskar hur melodin ligger flätad mot synkoperna i låtens första del. Varför gör inga åttiotalsdandycomebackgubbar såna här grejer i stället för låtsaslyxmuzak för Bondfilmer som inte finns?

Önskebrunn i en duschkabin

2008-04-11T23:42:00.012+02:00

"Little Healer" heter den här, en annan av mina låtar från det kommande albumet med Star Musical.
Oerhört pretentiös, kan tyckas, symfoniskt uppbyggd, men när jag skriver låtar följer jag bara melodin så långt den vill ta mig: det ena leder till det andra och till slut har den harmoniska logiken tagit mig tillbaka till startpunkten fast ur en helt annan vinkel – med känslan av att ha kommit någon vart, uppnått någonting.
Jag inser att jag skriver oerhört omodern musik, på gränsen till korkad i så måtto att låtens största finess inte kommer förrän efter drygt fem minuter... det vill säga när den normale webblyssnaren för länge sedan surfat vidare till nästa snabba mp3-klick långt härifrån.
Men jag älskar hur vi fick till den där slutliga komplicerade övergången (tid 5,15) att låta så lätt och sömlös, genom att låta en samplad körstämma sväva över arrets sista "klädbyte", när basen lämnar refrängvandringen och följer efter ackorden, som är samma som i introfiguren fast belysta liksom från motsatt håll. Man har kommit fram till gläntan där man började fast finner sig stående i skogsbrynet på andra sidan. Det är för övrigt också samma ackordfigur som är återkommande i slutet av varje refrängfras, då från ett tredje perspektiv, piano- i stället för gitarrbaserat.
Texten, invirad i en frottéhandduk, handlar om om en önskebrunn i en duschkabin, om ett långt lockigt hår som befrias från cigarettröklukt, och om new age-skadad kärlek.
När jag skrev låten hade jag också bilder från ett japanskt tevespel i tankarna, "Parasite Eve" (efter Hideaki Senas scifi-roman med samma namn). Bilden här ovan är en duschscen ur det spelet.

Picknick i en ljudkrater

2008-04-07T16:28:00.005+02:00

Årets hittills bästa popteve var när Guillemots Fyfe Dangerfield, i Jonathan Ross talkshow för ett par veckor sen, tog nya "Get Over It" på en skyffel och öste ner den i ett patetiskt skitdike; fullständigt förstörde den med sin absurt uppskruvade, överstyrda gitarr. Det lät skit på ett sätt som talkshow-popteve aldrig annars tillåts, det vara bara ett okontrollerat larm och en fantastisk surjävlig refräng, och det var givetvis helt kongenialt med låtens kärnfras: "This is MY side of the story."
Det var magiskt.
Albumet "Red" låter i princip tvärtom, här står musiken under superkontroll i en övergödd ljudlabyrint. Det är uppgraderad åttiotalism som sträcker sig mot samma nygamla upplysta himlar jag själv sträckt mig efter så många gånger i tidigare liv… det är ett slags uppblåsbara omtolkningar av Talk Talk, Danny Wilson, Blue Nile... och det är som om det var 1985 och The Associates och Yellow Magic Orchestra gått samman för att bräcka Simple Minds glittrigaste kommersialism, och lyckats gena tjugo år framåt i tiden i stället.
Här är "Clarion", en i raden av skivans skamlösa bombastiska nostalgi-picknickar:

Jag ljudsatte en dröm jag hade om händer…

2008-04-06T11:03:00.002+02:00

Det här är en av mina egna låtar. Har hållit på i flera år med ett album under gruppnamnet Star Musical men inte orkat eller hunnit knyta ihop säcken.
Nu är det väl i alla fall tänkt att skivan ska kunna komma på Bendi Records inom några månader. Det blir väl nåt på myspace och kanske en värdig, dedikerad hemsida också.
Tills dess portionerar jag ut några av låtarna här, för skojs skull. Säg gärna vad ni tycker!

En liten övning i fransk impressionism

2008-04-05T10:28:00.009+02:00

Hur är det möjligt att det existerar en Galenskaparna-parodi på Jacques Brel? Det är ju sjukare än om Stefan & Krister parodierade Steely Dan. Eller en Prefab Sprout-parodi av Markoolio.
Tyvärr har den där löjliga "Under en filt i Madrid" nästlat sig in i det kollektiva (svenska) medvetandet som en av de grejer man automatiskt tänker på när man hör den belgiske chansonkonstnärens namn.
Här är en lista på övriga, mer adekvata, associationer jag gör när jag håller kvar Brels namn i tankarna en stund:
1. Scott Walker, förstås. Min ingång till Brel. Men på senare år har jag börjat ogilla flera av hans tolkningar. Jag gillar Mort Schulman som Brel-översättare (mycket mer än Rod McKuen), men ta "Amsterdam", till exempel – förkrossande underlägsen Brels distinkta original, fullständigt sönderorkestrerad. Fast "Jackie" gör han som ingen annan, bättre än Brel själv. Ett under av popharmoniell superestetik.
2. "Le Moribond"... gud vilken bra låt. Som sedan blev en 1970-talsglammig världshit med Terry Jacks under Rod McKuen-titeln "Seasons in the Sun", vilken jag älskade när jag var åtta, nio år, den har en underbar reverb-gitarr som gimmick, men egentligen förtjänar den bara förakt eftersom den klippt bort hela poängen med Brels originaltext, nämligen att mannen på dödsbädden, som talar till sin fru om alla vackra minnen, i sista versen kommer fram till hennes notoriska otrohet med hans bästa vän… Och allt det vackra han nu som döende fortfarande ser omkring sig i världen, bär denne falske väns ansikte.
3. Brels egen dödsbädd… nere i ruffen på sin båt. Lungcancern och långseglingen. Hans sista himmelska LP-inspelning, sargad av sjukdomen, på väg upp i himlen på omslaget…
4. …fast då tänker jag ju genast också på Brels ateism.
5. Och hur fint han hanterade den unga, heta, franska 68-vänstern, den som tog socialisten Brel till sitt hjärta men som aldrig fick helhjärtat stöd, utan "bara" kärlek, tillbaka. Han vägrade gå med på att han skulle hålla en hand på deras flaggor, utan valde att säga att han "sympatiserar med dem för att de är unga".
6. Hans händer, såklart. Hur han blev världens främste scenaktör tack vare beslutet att lägga ifrån sig den akustiska gitarren.
7. Jag skulle kunna låta listan bli väldigt lång här, när jag börjar tänka på teve- och filminspelningarna av hans konserter, av 1960-talets Olympia-klassiker som finns på dvd, avskedsföreställningen sedan han bestämt sig för att aldrig mer turnera… vad heter den där låten där han bönar och ber kvinnan som lämnat honom… eller, vilken av dem? Asch, jag vill ju komma fram till min största Brel-favorit nu, låten jag förberett för lyssning… "Ces Gens-Là"! Alla som har de minsta pretentioner på att förstå popmusikens möjligheter att luta sig mot klassisk musik och jazz måste lyssna noga på den. Det är mest bara två ackord, eller ett och ett halvt, egentligen, men de klingar i en jazzig Debussy-anda som är så häpnadsväckande suggestiv och snygg… jag har den i en magisk gammal teveinspelning som knäcker mig till tårar: i en svartvit, skuggrikt stiliserad studio med trummisen i abnorm förgrund, markerande den där minimalistiska figuren som en monoton tvångshandling, pianisten lika meditativ inpanorerad efterhand, och Jacques Brel i en ovanligt introvert pose, synlig blott i skymundan, som för att understryka det undflyende.
Jag har inte kunnat hitta en skivinspelning som matchar febern i den där tevegrejen, men här låter den i alla fall gudomligt bra, rent ljudmässigt, från en fransk remaster-samling från häromåret.

Julpepp! (12)

2007-12-23T17:56:00.001+01:00

Och, slutligen, (l)ju(v)ligare än så här blir det inte: "Christmas Time is Here" med Vince Guaraldi Trio och sjungande "Peanuts"-ungar, från tevejulspecialen "A Charlie Brown Christmas" 1965.
God jul.

Julpepp! (11)

2007-12-23T17:27:00.001+01:00

Har precis slängt en massa bloggbara julfavorit-ljudfiler i papperskorgen – från Anita Baker till Sufjan Stevens – för nu finns bara tid kvar för storheterna.
Först: "Mistletoe and Holly" från Frank Sinatras underskattade jul-LP från 1957, med Gordon Jenkins i kreativ toppform.

Julpepp! (10)

2007-12-23T12:05:00.001+01:00

Det traditionella klockspelet är så fascinerande – inte så mycket instrumentet i sig, denna koloss av klockor som man spelar med knytnävar och fötter via ett stort, mekaniskt "keyboard", utan hur det faktiskt LÅTER. Jag menar, varenda ton får ju bitoner som inte går att styra, vilket gör att det är omöjligt att spela på åbäket utan att konstant hamna i fel tonarter.
Följaktligen får även de mest traditionella stycken, i de mest konservativa sammanhang, ett ofrivilligt drag av avantgardism.
På 1960-talet spelade den amerikanske organisten och instrumentsamlaren John Klein in ett par märkvärdiga julskivor – på den här spelar han på världens största klockspel, platsbyggt för Coca-Cola-paviljongen på New York's World Fair 1964 och sedermera flyttat till Stone Mountain Park utanför Atlanta. Det låter… obeskrivligt. Hör hur han gör ett klangmonster av "The Little Drummer Boy"!

Julpepp! (9)

2007-12-23T10:34:00.001+01:00

När kan man få blogga om en guilty pleasure igen utan att känna sig manad att halvdistansera sig från själva uttrycket? (Bara ännu ett exempel – jämte Braff/Hemingway/Talese-barnsligheterna – på att tidningen Rodeo, trots alla goda skribenter och intentioner, är ytterst skadlig och bör läsas med fragmentarisk försiktighet.)
En vanlig guilty pleasure för många, som jag inte delar, är väl att kolla på "Idol". Men jag äger skivor av Michael Bublé, som (läser jag på wikipedia) är ett stort namn i "Idol"-sammanhang. Inte för att han varit med i "American Idol" (eller har han det?), utan för att hans låtar tydligen är populära coverval bland deltagarna.
Well, min guilty pleasure är inte Bublé i sig utan producenten och låtskrivaren David Foster, som jag följt med avsmaksförtjusning ända sen... ja, jag skulle vilja säga Skylark-åren men "St Elmo's Fire"-soundtracket är väl närmare sanningen.
Just Foster är urtypen av guilty pleasure: det finns helt enkelt fog för att man känner sig skamsen när man ägnar många av hans skivor – "Bodyguard"-soundtracket, till exempel; eller The Corrs debut-CD – alltför noggrann uppmärksamhet.
Men Foster har också gjort grejer som förtjänar pleasure utan guilt, och som i några sällsynta fall rentav förtjänar att placeras i den stora amerikanska sångboken.
"Grown-Up Christmas List" skulle ha kunnat vara av Sammy Cahn. Fosters egen originalversion med Natalie Cole från 1990 har ingen vidare uthärdlig ljudbild – den uppdaterade produktionen Foster gjorde för Michael Bublés tolkning, från dennes några år gamla jul-EP, fungerar bättre i dag. Men jag hade gärna kombinerat denna produktion med Cole i stället för Bublé.

Julpepp! (8)

2007-12-22T17:07:00.001+01:00

The Polyphonic Spree brukar köra en dramatiskt underhållande julföreställning på Nokia Theatre i Grand Prairie, Texas; baserad på Charles Dickens "A Christmas Carol". Hör "Christmas is Here" – tjockvävd som en Spector-tomtesäck! – från en publikupptagning den 18 december 2004.

Julpepp! (7)

2007-12-22T15:35:00.001+01:00

Lite väl självklart, kanske, men om julen bör beredas med lika delar coctail och kontempation är ju Esquivel lika viktig som Three Suns. Jag hatade neo-modernismen som omgav förra decenniets Esquivel-nostalgi: nittiotalsformgivarna som trodde de gjorde nya snygga omslag och inte minst nyinspelningarna som inledde och avslutade återutgivningen av Esquivels länge försvunna jul-LP. Men resten av skivan är verkligen vintermagisk, här "The Christmas Song".

Julpepp! (6)

2007-12-22T15:19:00.001+01:00

Vi är inte ett skit religiösa, jag och min fru, men på själva julafton spelar vi nästan uteslutande djupkristna grejer: Mahalia Jackson, Rilke-ensemblen, Mavis Staples.
Dagarna runtomkring blir det desto mer uptempo-easy listening (vet inte varför jag har svårt svårt att ta termen "exotica" i min mun). The Three Suns halvgalna jul-LP "A Ding Dong Dandy Christmas!" börjar vi spela redan första advent, och "White Christmas" har aldrig låtit Givenchy-groggigare än så här.

Julpepp! (5)

2007-12-22T14:33:00.001+01:00

Från Boyz II Mens 14 år gamla julalbum, avslutande "Silent Night". Blir lätt tårögd vid minnet av hur mycket jag tyckt om den här gruppen genom åren.

Julpepp! (4)

2007-12-22T10:58:00.001+01:00

Joseph Byrd är mest känd som mannen bakom de helt fantastiska, alltjämt spännande och inflytelserika, The United States of America samt Joe Byrd and the Field Hippies i slutet av 1960-talet.
1975 spelade han in en bitvis bisarr, ofta mycket vacker, moog-julskiva, där ett flertal spår låter som ett slags knarrigt syntetiserad medeltid; jag föredrar det mer sequencermeditativa, som i "Silent Night".

Julpepp! (3)

2007-12-22T10:28:00.001+01:00

Det finns en rätt härlig storbandsjulskiva från 1980 som heter "Take the Holiday Train", av producenten Elliot Rossof. Problemet med skivan är att bandet är The Duke Ellington Orchestras dödsbo, eller rättare sagt att LP:n härom året blev en CD under nya titeln "Duke Ellington Christmas", med en stor bild av Sir Duke i stället för originalkonvolutets anonyma "Polarexpressen"-bild, och helt utan uppgifter om inspelningsår och musiker.
Men det var alltså ingen "scam", som amatörrecensenter på amazon.com tror, utan en varm, vänlig och bitvis även äventyrlig julskiva med ett rejält Madison Avenue-julfestsväng och en underbar Anita Moore bakom mikrofonen.
Anita, som bara kan höras på några få inspelningar med Duke själv men som växte ut som sångerska efter bandledarens död, fick alltså inte den Duke-skjuts hon förtjänade utan stannade lite för länge hos Mercer Ellington. Karriären dalade och hon dog alldeles för tidigt och alldeles för ensam.
Anita Moore med The Duke Ellington Orchestra, "Santa Claus is Coming to Town".

Julpepp! (2)

2007-12-22T01:02:00.001+01:00

När vi gick på högstadiet, i slutet av sjuttiotalet, gick jag och brorsan i gång på några pyttesmå skivradannonser i NME som ledde till att vi började köpa 100-pack med "assorted" Trojan-singlar från England, som naturligtvis aldrig var särskilt "assorted". Precis som med senare års tematiserade Trojan-cd-boxar var dubletterna legio. Men vi gjorde hur många upptäckter som helst i de där paketen. Reggae Christmas-fenomenet, till exempel.
Ända sedan ska- och rocksteady-eran har julsinglar varit ett fundament i den jamaicanska julhelgen, och Coxsone Dodds två första Studio One-jul-LP måste man bara ha i gång så här års.
Tänkte först välja Dillingers exotica-ploitation "Hi Fashion Christmas", men den lät plötsligt så fånig att jag spontanvalde "Real Christmas Rock" med Tennessee Brown & The Silvertones i stället (båda finns på det första av Dodds sammanlagt tre julalbum).

Julpepp! (1)

2007-12-22T00:30:00.001+01:00

Pophistoriens bästa julsingel-b-sida? "Papa Noel" med Brenda Lee. Tröttnar ALDRIG på melodin, hur hon ligger på ett lågt C hela vägen fram till det där myshurtiga hoppet nio tonsteg upp.

Min årets-lista...

2007-12-18T11:33:00.001+01:00

...består av en enda låt, i en mycket specifik inspelning: "That's Not My Name" med The Ting Tings, live på BBC i förra veckan. (Jag orkar inte sitta och rangordna alla skivor jag gillat i år, bara att kolla upp om de kom i år eller förra året skulle ta alldeles för lång tid – tidsperspektivet är det första som sviktar när man passerat 40.)
Men jag skulle aldrig välja The Ting Tings till Årets Nånting Alls om jag bara utgått från debutsingeln. Den är bra, men att den säger märkvärdigt lite om Salford-duons exceptionella coolhet och talang insåg jag när jag såg dem framföra "That's Not My Name" i "Later with Jools Holland" i fredags kväll.
Först imponerades jag av att de kunde posera så maximalt utan att det kändes sökt. Jag har annars numera obehagligt svårt med unga posörer, en konsekvens av att man inte bara hört utan även sett allt förut.
Men Jules och Katies poser var sensationellt synkroniserade med vad de åstadkom musikaliskt. Katies efterhand alltmer extatiska hoppande med håret hängande över mikrofonen, Jules hypermusikaliska hårdbankande all over the place med en perfekt passion synlig i blicken bakom de precist bruntonade solglasögonen.
Det var hängivenheten som knäckte mig först. Men samtidigt lät låten så mycket större än på singel, trumljudet och sången dominerade stort över den förinspelade bas-/gitarr-strukturen och singeln kändes plötsligt ytterst felproducerad. Ett intryck som växte i takt med låtens fyra furiösa live-minuter.
För singelversionen växer ju aldrig. Allt ligger lagom framlyft i ljudbilden tills det lika prydligt fejdat ut. I liveversionen hos Jools går den ut så mycket hårdare från början, men det är ändå inte förrän under sista tredjedelen det verkligen lyfter – efter sticket där Katie introducerar den eteriska bakgrundsmelodin som sedan ligger kvar under crescendot.
Och det är Jules som gör jobbet där: byter takt och tempo två gånger under sista minuten, med maximal glädjeruseffekt. Först vid 3,24, sen en gång till vid 3,51.
Lyssna inte på den här inspelningen i datorhögtalarna, den kräver bas och botten. Och var beredd på att det lyfter rejält på spurtrakan.

Spöken av prinsar och prinsessor i torn

2007-12-03T16:19:00.001+01:00

En helkvällslång lördagsmiddag, jag måste gå på toaletten, lätt rusig. Ler lite för mig själv, eller fnittrar, åt något som just blev sagt därinne kring matbordet, tvättar händerna, släcker efter mig och går tillbaka till bordet igen.
Synen som möter mig fyller mig med ändlös värme och tacksamhet.
Min fru, mina tre barn, ett stökigt bord med dessertdisk, kaffe, tryffelbitar, godis, lite lite whisky, cd-skivor, målarpennor. Min femåring har en ritlek med min femtonåring, nittonåringen pratar relationsproblem med trettionioåringen. Jag slår mig ner igen, hoppar in i ritleken, hoppar in i de stora tonårskärleksfrågorna, vi roterar, alla pratar med alla, vi är fem stycken och det känns som det kan vara vi fem för alltid. Vilket det ju på sätt och vis kommer att vara, men just vi fem i just den här stunden som aldrig tar slut, dessertdisken behöver aldrig bli diskad, blyertsen i ritleken kan vara ett slags evighetsblyerts.
Skivorna vi spelar: "Sandinista", Beethoven-septetter, Thin Lizzys "Jailbreak", "Rhinestone Cowboy", The Three Suns… inget som känns intressant att lägga ut mp3-lyssning på här (jag menar, "Purple Rain"?)… men så sätter femtonårigen på en låt jag visade honom för ett par år sen, och som jag glömt att han gått i gång på, och som visar sig vara en av hans mest spelade i mp3-spelaren. En låt jag själv gick i gång på när jag hörde den första gången, i ungefär samma ålder som han:
The Rich Kids, "Ghosts of Princes in Towers".

I stället för Roísín Murphy... Syreeta

2007-12-02T22:18:00.001+01:00

Att produktionen på "Overpowered" var en onödigt hårt vävd puppa inser man när man hör samma låtar på Roísín Murphys nya livealbum (pressat i 1 500 ex inför hennes innevarande Englandsturné; går i bästa fall fortfarande att beställa härifrån) – det är ju ett band som spelar, rentav improviserar, tänjer på toner som över huvud taget inte existerade i studion. Och när jag hör det besinningslösa groovandet i "Let Me Know" öppnar sig en sån där märklig associationsbana som jag så ofta upplever med musik: en väg lyses upp som av en ledstjärna, eller blixtrande nervsynaps, och jag måste släppa allt och följa efter, rakt in i skivsamlingen, den här gången är det minnet av förstaspåret på en gammal disco-LP med Sylvia Striplin… som visar sig inte alls låta som Roísín Murphy-låten.
Men när jag passar på att rippa vinylen och lägga in i iTunes scrollar jag av en slump vidare från Sylvia till Syreeta och klickar i gång hennes "Keep Him Like He Is". Sällsynt sexig easy listening. Och hur genialt texttemat skänker tröst åt både den manliga och kvinnliga lyssnaren, varhelst i relationens tidsaxel de befinner sig.

Att hitta tillbaka till Roísín Murphy från Syreeta blir desto svårare. Hör bara:

Sommaren 1977 tar aldrig slut

2007-11-23T00:58:00.001+01:00

När jag valde mitt mobilnummer var det självklart att det skulle sluta på "1977". Jag kan bli helt knäsvag och varm av allt som kommer från, återskapar eller över huvud taget får mig att tänka på sommaren 1977 – från Fleetwood Macs "Rumours" till Spike Lees "Summer of Sam". Det var sommaren då disco och punk kortslöt blixtar rakt genom hela min kropp men då jag ändå, samtidigt, 13 år gammal, förstod att köpa "Aja" med Steely Dan; då jag blev med i mitt första band och för första gången förklarade min kärlek till en ointresserad tjej (och när hon inte svarade på min lapp – jag var en skritftlig person redan då – skrev jag snabbt en ny lapp med annorlunda handstil där jag låtsades vara min kompis Peder som bad om ursäkt för att han låtsas fråga om chans i mitt namn).
Första gången jag kände mig riktigt nostalgisk inför 1977 var när jag bara några få år senare, på gymnasiet, sannolikt 1982, hade ett fast DJ-gig på ett lokalt legendariskt, enligt alla andra måttstockar patetiskt, disco i Visby, Rock'n, och varvade glammig postpunk (gud vad jag hamrade in Psychedelic Furs "Love My Way" och Simple Minds "Glittering Prize" i stenväggarna det året) med rena discokvällar – mycket T.K. och Salsoul ur en skivback som bara stod där i båset utan ägare, men som helt enkelt blev min, och varenda gång dunkade jag ut en och samma låt med min första stora discokärlek jämte Chic och Donna Summer: Peter Brown. Jag älskade den romantiska tanken på hur han spelade in hela sin debut-LP "Fantasy Love Affair" i sin egen lägenhet, sommaren 1977, med öppna fönster och trafikljud utanför. Första gången jag läste om det, eller om det var Mats Nileskär som berättade det i radion, bör ha varit 1978 och jag låg på gästsängen hos min mormor och morfar i Bromma, där jag ofta övernattade i tidiga tonåren under mina skivköparresor från Gotland. Morföräldrarna hade alltid fönstret öppet och jag har aldrig hört ett vackrare urbant trafikljud än det jag brukade höra då, från Tranebergsbron och från tunnelbanan och spårvagnen nere vid Alvik station. Jag köpte två Brown-skivor direkt, LP:n och en maxi.
Låten jag spelade på Rock'n fyra år senare – alltid, alltid; trots att ingen dansade – var "It's True What They Say About Love", en av mina all-time-favoritlåtar, lite Rupert Holmes, lite Todd, så snygg, så varm, så oerhört mycket mindre disco än resten av albumet och så förevigt 1977. Hela LP:n är en sån där ovärderlig diamant i min hylla som gör att jag alltid ger upp mina försök att sälja ut alla mina skivor. Bara omslaget är så mycket 1977 för mig att jag inte vet vart jag ska ta vägen, med frågan »Do you wanna get funky with me?« och tjejen som Brown själv plåtade, efter att ha börjat fotografera folk i huset mitt emot hans lägenhet (cd-återutgivningen som finns ute nu har ett annat omslag som jag tycker verkar taget från samma fotosession som hans andra LP).
Peter Brown skrev förresten "Material Girl" åt Madonna samma år som jag bläddrade bland hans äldre T.K.-singlar i DJ-båset på Rock'n.
Oj, nya gamla minnen börjar muttra i bakhuvudet nu medan jag skriver – hur bröderna Kedja, tre krullhåriga klubbentreprenörer med karatebälten, "lanserade" mina discokvällar genom att sätta upp affischer på mitt eget gymnasium med texten "DJ from London". De hittade på ett engelskt namn åt mig också, minns inte vilket, Charlie TeeKay? Det var så genomkorkat alltihop eftersom alla som gick på deras disco visste att DJ:n var den där långskånken Häglund i klass S2.

Men nu måste ni lyssna på "It's True What They Say About Love", om ni inte gjort det förut:

Alisons farfar

2007-11-03T19:57:00.001+01:00

Jag har blivit lite överrumplad av SVT:s "Mia och Klara", hade aldrig hört dem på radion utan tittade först med ett halvt öga och ett fullt bagage av fördomar, men fastnade snabbt och blev förälskad. Men i bakhuvudet svällde en tanke som störde tittandet – mellan varje scen tonade några instrumentala takter ur Elvis Costellos "Alison" upp, en av mina äldsta och största favoritlåtar, och den fixa idé jag inte kunde släppa var: vilken annan låt är det här? Det är ju inte bara "Alison"! Och jag hade aldrig tidigare tänkt på det, antagligen krävdes det en lösryckt instrumentalpassage för att just denna association skulle börja svälla i skallen…
Efter en hel del irriterat slitande i skivsamlingen (ungefär som man nästan kan skrapa sönder huden om det kliar tillräckligt mycket) fann jag fragmentet jag intuitivt hade fått i skallen:
Inledningen av Dobie Grays "Drift Away", Reggie Youngs karakteristiska gitarrböj precis innan sången kommer in.
De där undersköna lovarna som John McFee slår med sin gitarr i "Alison" är ett litet plagiat av vad Reggie Young gör där; jag kan tänka mig att inledningen på Costellos sångmelodi fick Young att associera till Grays hitlåt.

21 de Outubro de 2007

2007-10-21T01:31:00.001+02:00

Fusionsjazz är en genre skydd av de flesta jag känner. Ibland hittar den in ändå, som när Massive Attack samplade Billy Cobham, eller som när Gilles Peterson i ett mycket tidigt nummer av Straight No Chaser adderade senaste Jean-Luc Ponty på en playlist.
Och ska man få oinvigda (ointresserade) att hitta in så måste man börja i Straight No Chaser-land; i Brasilien. Att fusion där är hur stort som helst är inte så konstigt med tanke på hur teoretiskt sofistikerad och musiker-slick bossan är, hur många harmoniella beröringspunkter den har med fusionsjazz och hur många brasilianska musiker som har en fot i vardera genren (och ofta finns det inte ens någon tydlig genregräns mellan bossa och fusion).
En av mina brasilianska fusionfavoriter är LP:n "Outubro" med Azymuth, deras fjärde, från 1980, precis på gränsen mellan deras brasilianska och amerikanska karriärer – trions latinfunkjazz passade fantastiskt i Los Angeles och jag gillar hela deras 1980-tal, men det finns en speciell laddning på "Outubro", en luftfuktig Rio-urbanitet där kaskaderna av ljus tycks komma inte bara från neonskyltar och solkatter i modernistiskt arkitektglas utan från skyfallsblixtar och solspeglar i regnskogen.

Lyssna på titelspåret, men fokusera inte på den ogenerat genomskärande huvudsyntmelodin utan på hela ljudet, på klangglittret av elektroniska keyboards med en stomme av skälvande elpiano. Hör också hur det rytmiska arret – när hela trumsetet väl är i rörelse – undviker att etablera ett komp utan i stället liksom jublar in, celebrerar, varje ackordbyte.

Soundtrack till ett bestånd av ytterrockar

2007-10-18T10:38:00.001+02:00

Tír na nÓg brukade beskrivas som ett irländskt Simon & Garfunkel, själva sa de sig vara influerade av The Incredible String Band. För min del fungerar ingen av de referenserna (men möjligen Pentangle), däremot tänkte jag direkt på Tír na nÓg som referens till James Yorkston and the Athletes, när de dök upp för fem, sex år sedan.
James Yorkston sammanfattar emellertid problemet jag har med alldleles för mycket av all ny musik jag initialt intresserar mig för. När jag inte längre är debutalbumsbedårad och när både andra och tredje albumet passerat inser jag att där inte finns en enda låt som är i närheten av de äldre referenserna.

Det är, med andra ord, signifikativt att jag så gott som varje höst, precis när kölden börjar komma och jag ser över mitt bestånd av ytterrockar, aldrig nånsin spelar någon av James Yorkston hyfsat vackra hösthymner, men så gott som alltid plockar fram min Tír na nÓg-favorit, "Mariner Blues" från 1971.

Syrinx får genren justerad

2007-10-13T17:20:00.001+02:00

På tal om Ramases: Det irriterar mig rätt mycket att Ramases (i likhet med så mycket annan unik musik från samma tidsperiod: Syrinx, Ora, Touch) i den hysteriskt genre-inskränkta mp3-blogosfären kallas "proto-prog". Värst är när proggrockbloggarna mäter allt i hur mycket man kan härröra Genesis eller italiensk symfrock på skivor från 1967 – och hur de beklagar när soundet blir alltför tidstypiskt psykedeliskt, eller poppigt, men jublar åt virtuosa keyboardister. Och detta alltså gällande skivor som inte har mer gemensamt med Genesis än vad Christopher Hitchens har med jultomten.
Att kalla en massa briljant sextiotalistisk konstpop för "proto-prog" bara för att där fanns influenser från klassisk musik samt tonarts- och taktbyten är väl ungefär detsamma som att kalla hela 68-rörelsen för "proto-kapitalism" bara för att några vänsterprotesterande 40-talister sedermera blev bank- och styrelsemän.

Lyssna på undersköna "Hollywood Dream Trip" från debut-LP:n med Syrinx från 1970 (omslaget ovan föreställer uppföljaren från året efter, vilket jag valde i stället på grund av gruppbilden, som en gång gjorde nästan lika stort intryck på mig som "Marquee Moon"-fotot av Television). Proto-prog?!? Snarare något Yellow Magic Orchestra kunnat haft i skivbacken när de började.

Ramla baklänges med Ramases

2007-10-10T17:32:00.001+02:00

Det är aldrig långt från Al Kooper till Van Dyke Parks. Det är tämligen typiskt för mitt musiklyssnande att jag efter en vecka med Kooper-kuriositeter fastnar på "P" som i Parks i iTunes-biblioteket. Den här gången gled jag emellertid vidare mot "R", för att fastna i underbara Ramases, den engelske popmystikern som är mest känd för debut-LP:n "Space Hymns" 1971 – men uppföljaren "Glass Top Coffin" från 1975 är betydligt bättre, och en skiva jag aldrig upphör att fascineras av.
Van Dyke Parks har egentligen inte det minsta med den att göra. Ändå är det alltid honom jag tänker på när jag lyssnar på det makalösa inledningsspåret "Golden Landing". När jag plockade upp skivan igen häromdan smög även Debbie Wisemans skräckinjagande ledtema till sommarens BBC-serie "Jekyll" in som referens, under de första två minuternas isande skräckstämning. Därefter kastar sig låten in, som genom en portal, till Van Dyke Parks-land, med romantiska filmstråkar av Londonsymfonikerna och en stor kör som låter precis som när Van Dyke Parks gör sin patenterade americana av gamla Judy Garland-minnen… Det är så stort, och så skräckinjagande vackert.
Samtidigt är det ett lite svårhanterligt stycke, rent mentalt, när man älskar själva kontrasten mellan låtens två satser – kontrasten i sig, själva portalhoppet, utgörs ju bara av några få skälvande sekunder. Hur lyssnar man på en kontrast?
Häri ligger något av det mest spännande med musikupplevelser: det man hör för stunden studsar ständigt mot äldre ljudminnen. Och när jag kommit igenom portalen mot Judy Garland-land i "Golden Landing" öppnar sig rena kontrapunktshimlen, där de nya, ljusare ljudintrycken studsar mot ekot av de nyss avverkade, på förra sidan portalen: körens och orkesterns melodiösa skönhet mot de skrämmande klangskuggorna strax innan, vilka ligger kvar som en hotfull fond i fyra minuter och förhindrar skönheten att bli dekorativ idyll.
Orkesterpartituret skrevs av Rob Young, Londons egen Van Dyke Parks under första halvan av 1970-talet.
Ramases själv försvann efter LP-inspelningen, det sägs att han begick självmord i hemstaden Felixstowe i Suffolk 20 år senare.

Hör "Golden Landing" här:

Bröllopsdag med Bob

2007-10-07T10:56:00.001+02:00

Min Appaloosa-revival förra veckan öppnade en dörr som jag alltid har svårt att stänga efter mig. Den in till Al Koopers ljudvärld.
Al Koopers namn på skivomslaget – jag köper.
Som så många andra upptäckte jag Al Kooper på allvar via "Blonde on Blonde", sen fördjupade jag mig ända bort mot obskyriteter som Appaloosa, men till slut – när någon frågar mig om min absoluta Kooper-favorit – hamnar jag ändå hos Bob Dylan.
Fast i LP:n "New Morning" från 1970. Den har några irriterande svaga spår, som den där bedrövliga bluesen jag alltid glömmer namnet på (och kanske den låt jag hoppat över flest gånger på ett album), men oj vad jag älskar höjdpunkterna. Som "Day of the Locusts", dess både bibliska och biologiska intensitet.
Min största Al Kooper-stund är emellertid "Sign on the Window", även om jag har svårt att förklara varför. Men den bär Koopers märke i gospel-arret, det tvärenkla pianospelet och den där underbara melodin som tar sticket tillbaka till refrängen utan att jag nånsin listat ut om jag haft rätt i mitt antagande att det är en flöjt som oktaverar med orgeln.
Ironiskt nog är det Dylan, inte Kooper, som spelar pianot just i den låten, och givetvis är det Bob Johnston, inte Kooper, som producerat.
Och jag är inte den som går till litteraturen i sådana här fall. Jag menar, jag är en sån som äger Ian MacDonalds berömda Beatles-bok utan att ha läst en rad i den. Någonstans kanske det står om Koopers inflytande på just "Sign on the Window", men jag behöver inte veta.
Jag hör för fan att hela låten är insvept i hans anda.
Dessutom sjunger Dylan så skarpt, så skönt. Detta är sången att slänga i ansiktet på den som påstår att Dylan inte kan sjunga.
Och texten, en av hans mest outgrundligt vackra. Första versens uppräkning av skyltar, andra versens cyniska Brighton Girl-historia, stickets dramatiska regn över Main Street och Dylans huttrande "hope it don't sleet", innan slutversens halvt uppgivna, halvt hoppfulla, konstaterande att villatomt, fru, några ungar samt forellfiske är vad allt handlar om.

Moa och jag vakade in vår sjunde bröllopsdag igår kväll, vi lyssnade på "Sign on the Window". Story of our lives.

John Compton, John Updike

2007-09-30T23:57:00.000+02:00

"Everything would be so nice and easy, only if I could be with you bi-weekly…"
För den oinvigde, för den som går i gång på helt ny musik som hyllas av kritiker fast den bara låter som en blek, klantig kopia av Appaloosa, är det ofta chockerande att musik kunde låta så här 1969:
Modesnygg melodiös barockpop med avantgarde-instrumentala inpass, orkestreringar som är både easy listening och americana, elektroniska prepareringar som många tror uppfanns när någon formulerade ordet "folktronica" första gången, plötsliga urbana texter och lounge-effekter mitt i en dröm om ett lantligt studio-utopia…
Låtskrivaren och sångaren John Compton var bara 19 år, här. De första låtarna skrev han med cellokillen i bandet när de var 17, gick på internatskola och fascinerades av hur Beatles och Stones tog in klassisk musik i framför allt stråkarrangemangsform.
Men deras LP, en av mina favoriter bland Al Koopers produktioner, är så mycket mer snygg storstad än Stones, den ekar av Jimmy Webb och låter mest av allt som en halvläst John Updike-pocket kvarglömd i en hotellbar… som en nittonåring som plockat "Marry Me" ur mammas bokhylla och fantiserat om vuxen medelklassalienation i väntan på att bandkompisarna ska dyka upp.
Just nu, för att få ut bara lite fri egentid ur en helg som varit överfull av familjeprojekt och extraknäcksdeadlines, lyssnar jag alltså på "Bi-Weekly", arrangerad av Laura Nyro-producenten Charlie Calello men totalt kontrollerad av Comptons varma vision av halvvuxen kärlek. Tror jag ska lyssna lite på John Comptons solo-LP "To Luna" också, från 1971-72 nånting, som låter som han klivit raktigenom Updike-boken och kommit ut på bohemlandet på riktigt. Dock utan att ta av sig solglasögonen han köpt på Manhattan.
Två helt sagolika skivor, som båda fått cd-releaser rätt nyligen.

Lyssna på "Bi-Weekly" här:

Treminutersmästerverk

2007-09-29T15:40:00.000+02:00

Min son tragglar vidare med sin Grieg-vals tills jag inser att han inte tragglar längre. Fingrarnas tryck har lättat lite från tangenterna, det börjar helt enkelt låta lite Chopin, och jag rotar fram Artur Rubinstein-Chopin-boxen för att lägga in den i hans rum, men så ändrar jag mig och tar fram en dubbel-cd med Earl Wilds nocturne-inspelningar i stället.
På väg ner igen, i trappan, när jag ser hösten ligga alldeles omslingrande utanför vardagsrumsfönstren, och min son hukad vid flygeln mitt på golvet, kliver jag nästan rakt in i en annan höst, den för sex år sedan.
Det var hösten när springet i benen förtvinade hos min son, och han var hemma från skolan i tre månader på grund av en olidlig magsmärta som senare visade sig vara virusrelaterad. Han var nio år och hade precis börjat spela bordtennis, precis varit med i sin första turnering, när magsmärtorna blev för svåra. Jag minns sista pingisträningen, hans livs sista, när han så tappert ville spela ("bara lite") men fick ge sig efter 20 minuter.
Sedan följde många långa veckor då han inte kunde göra något fysiskt aktivt. Tills den där hösthelgen, som kommer tillbaka i minnet i dag: plötsligt tog han på sig jackan och hängde med sin storasyster ut.
Oroligt följde jag dem från fönstret, beredd att han när som helst skulle ta sig för magen, börja ta små babysteg igen, ge upp.
I stället sluggade han sig fram genom de blöta snåren och rusade ner på gräsplanen med fotbollen.
Samtidigt som det rann lite i ögonvrårna blev jag blev medveten om musiken i rummet: Earl Wild hade spelat sig fram till adagio-satsen i Ernst von Dohnányis pianokvintett i c-moll från 1902. Ett Brahms-klingande tonårsverk jag aldrig hade rubbats emotionellt av förut. Inte som den senare pianokonserten eller min favorit bland Dohnányi-tolkningar, "Variations on a Nursery Tune" på Decca; även den med Earl Wild; och med New York-filharmonikerna dirigerade av kompositörens sonson Christoph; inspelad kort tid efter Dohnányis död 1960.
Men nu såg jag min son därute, alltjämt springande, och Earl Wild plöjde upp mina tårkanaler tills jag var redo att ranka Dohnányis ungdomsentusiastiska opus 1 bland de främsta debutverk som gjorts. Därtill i en rätt härlig inspelning med förstärkta stråkstämmor av American String Orchestra (inklusive Wilds lilla favoritgrepp med en adderad bas). För plötsligt var det barnets sprängkraft som hördes hos Dohnányi, en rak och osockrad lidelse inför livet.
Och precis som börjat bli fallet hos senare års Alfred Brendel var det den erfarne åldermannens lek med ungdomskällan jag hörde hos den då, för sex höstar sedan, 85-årige Earl Wild.
Inte undra på att jag under hela hösten och vintern det året spelade Wilds lika lekande lätta Chopin-nocturner, det där kompletta dubbelalbumet som är så bisarrt förpackat, med denne charmante gay-ikon, vithårig, smokingklädd och sedvanligt proffsleende – paddlande i en kajak under månsken..!
När min son om en liten stund kommer att känna sig färdig med Grieg-övandet ska jag be honom gå upp och lägga in Chopins nocturner i sin iPod, där han och jag tillsammans samlar treminutersmästerverk. Chopin bredvid The Coral bredvid Tomorrow bredvid Arctic Monkeys.

Bortom Eno: Cluster, Laraaji, Budd

2007-09-28T09:21:00.000+02:00

Såg ett av BBC:s "Arena"-kulturprogram igår kväll och fastnade i signaturmusiken: tio sekunder ur Brian Enos "Another Green World". Kunde inte koncentrera mig på programinnehållet (som polemiserade med en gammal Truffaut-sågning av brittisk film mellan 1940 och 1960) utan stod i stället snart huvudstupa i den del av skivsamlingen som rymmer Brian Enos sena 1970-, tidiga 80-tal.
Som många andra i min generation ägde jag länge bara volym 1 och 4 i "Ambient"-serien.
Man hade upptäckt Roxy Music lite lätt i efterskott, man hade "Low" och "Heroes" förstås, och att han producerat Devos debut och Talking Heads "Remain in Light" gjorde honom viktig i våra new wave-ögon. Men i stället för att fråga sig vad han verkligen höll på med betraktade man honom – rastlös tonåring som man var – som en i mängden "artister" man ständigt följde eller upptäckte.
Därför hade man bara volym 1 och 4 i "Ambient"-serien. Jag älskade de skivorna, låg ofta utsträckt och nedsläckt och njöt av "Music For Airports", men jag betraktade dem som ytterligare ett par av Enos "soloplattor". Man var så fixerad vid "artister", på ett så linjärt sätt – hur kunde jag missa att Eno i flera år hade jobbat annorlunda, konceptuellt och flytande, både vad gäller idéer, metoder och medmusiker?
Igår kväll lyssnade jag igenom tvåan och trean i "Ambient"-serien, Harold Budds "The Plateux of Mirror" och Laraajis "Days of Radiance". Inser att detta var Budds bästa stund, och Laraaji-LP:n känns överlägsen alla Bill Laswells dussintals hybridkulturalbum jag senare samlade på mig.
Hann också igenom det Eno gjorde i bakgrunden till Bowie-plattorna i Berlin, det jag inte förstod att ta reda på förrän åratal efteråt: "Cluster & Eno"; "After the Heat" med Moebius och Roedelius från Cluster. Märkligt vad modernt det fortfarande låter.
Överst i ska-snart-lyssna-igen-högen just nu: Clusters fyra första.

Gibbons, om Gould själv får välja

2007-09-26T15:37:00.000+02:00

Det blir lite för mycket Goldbergvariationer när man pratar om och lyssnar på Glenn Gould. Och för lite tidig barock, för lite Orlando Gibbons, som ju var Goulds egen favoritkompositör. Jag kan just nu inte sluta spela albumet med Goulds favorit-Gibbons-stycken, det som är kompletterat med lite William Byrd och Sweelinck.
Men jag har bestämt mig för vad jag vill lyssna på under kvällsjobbandet, snart, som förlängd dinner music: Ton Koopmans samlade Sweelinck-boxset på lågintensiv volym.

Evigheterna som varit

2007-09-26T12:23:00.000+02:00

Det riktigt stora med de skivsamlarinriktade mp3-bloggarna är inte alla fynd man kan göra, utan att man får en helt ny vidbild av tidigare musikaliska skeenden. För 20 år sen trodde man sig ha nästan totalkoll på, låt säga, 1960-talets garagerock och psykedelia om man, utöver grundkursen Nuggets, även "prenumererade" på Pebbles-serien och Bam Carusos brittiska motsvarighet. Men när en hel värld av uppkopplade nördar lägger ut sina skivsamlingar på nätet skapas ett superarkiv där t ex Pebbles framstår som en arkivmapp bland oräkneliga andra.
Och samma sak med acid folk-eran och dess förgreningar mellan psych, folkrock och Canterbury; samma sak med hur soul-superarkivet på nätet gör epitetet "Northern" verkningslöst och i stället utnyttjar alla väderstreck.
Bästa mp3-bloggen just nu är Loronix, bara brasilianskt, och allt oftare i lossless flac-format.

Lyssnar på Asylum Choir...

2007-09-23T12:47:00.000+02:00

...och fick plötsligt för mig att snabbt nedteckna konturerna av denna skruttiga itunes-halvtimme av mitt liv.
För tio minuter sen hade jag fortfarande inte en tanke på att skapa en personlig blogg, men det var då.
Eller, personlig och personlig. Här kommer jag endast att skriva om musik, och jag kommer inte ens att skriva särskilt personligt, snarare bara anteckna vad jag lyssnar på, och försöka skapa nåt slags stenografisk bild av ett subjektivt audio-universum där även mina egna musikprojekt, från Biljardakademien till Star Musical, får ett enkelt inrett hem.
Grejer som gått i dag, medan jag surfat, städat, diskat, fixat mat och läst: Asylum Choir II (Leon Russells BWO-prototyp?), Thin Lizzy, en lååång Stephen Stills-playlist (adderade den första live-LP:n samt Manassas-dubbeln häromdan), Artful Dodger från 1975, hela Mr Vegas "Hot it up", Catherine Howe, Deodato, M.I.A., Ted Lucas, Cluster & Eno, min sons tragglande med en Edvard Grieg-vals på piano, Sweelinck i Ton Koopmans respektive Glenn Goulds händer samt en Flo & Eddie som jag spelat upprepade gånger av det enda skälet att jag inte kan bestämma mig för om den "har nåt" eller inte.